Vi sänder våra unga starka människor, vår framtid, att dö i något jävla dike.
Inget har någonsin blivit bättre. Vi har provat krig jättemånga gånger. Det leder inte bara till att unga människor dör, det leder till att historiska byggnader och platser förstörs. Det leder till fattigdom både privat för människor och för länderna. Även det land som ”vinner” kriget får förstörda människor ofta i flera generationer.
Ofta säger de att det är komplicerat och att man måste förstå historia och politik. Men det är nästan alltid ett land där det dör massor med civila, folk som inte är stridande, många fler än det andra landet. Hur kan man man själv inte inse att man är the bad guys? Om Sverige fick för sig att attackera Danmark och vi varje dag såg hur skolor, sjukhus och tältläger bombades, så skulle vi väl bara ”ok, den här krig-grejen är fucking sämst, jag går hem nu”. Jag skulle ju hellre dö än vara på den sidan i ett krig.
För mig är krig som om jag och någon arbetskompis skulle ha liknande matlådor och någon av oss råkat ta fel, så jag slår ihjäl kollegan och misshandlar hans barn och eldar upp hans bil. Det är liksom aldrig försvarbart eller rimligt.
Jag hatar krig, för det finns bara nackdelar, det är bara folk med makt som onanerar med den.
Fram med giljotinerna.