Jag löser problem for a living, det är mest webb och programmering, men jag löser problem som andra inte lycktas lösa. Det är ganska många som gör sånt, man är en problemlösare till naturen och kan inte riktigt stänga av det. Det handlar alltid om samma tänk, man måste ju hitta kärnan till problemet, inte bota symptom.
Det är som att vara arg på brandvarnaren som tjuter högt och obehagligt, problemet är ju att det brinner.
Det blir lite -ism, man har på sig problemlösarglasögonen jämt. Som när Jimmy blir ledsen när Ebba säger att han inte jobbar tillräckligt och är borta 90% av tiden. Då tycker Jimmy att Ebba är illojal? Roten till problemet är ju inte att Ebba är illojal, roten är att Jimmy är en lat jävel. Hur ska han kunna nazista sig om han inte är på jobbet liksom.
Vi har fått en rubrikpolitik, där både politiker och media bara pratar om det som ger de smarriga rubrikerna, men glömmer det som borde vara viktigt, det som är viktigt för de flesta. Att synas i media och få många klick borde inte vara högsta prio.
Lite längre argument för vad som är problem och symptom är diskussionen om att sätta barn i fängelse. Vi har plockat bort nästan alla aktiviteter för barn, fritidsgårdar är dyrt, föreningslivet är dött, inget är gratis, det finns inga sommarjobb. Förr hade vi lite extra-vuxna, som när Anders och hans pappa skulle ut och fiska tog de med sig ett par ungar till. När alkis-mamman var full hela helgen fixade klasskompisens mamma övernattning osv. Det fanns lite backup. Men nu finns nästan inget sånt, om man inte är bra på fotboll eller någon annan sport, där det kanske finns en ledare som bryr sig, så är det tomt. Du kan vara ensam mot hela världen.
Alla blir inte kriminella av det, men några söker tillhörighet, de vill vara en del av något större, gemenskap osv. och för en del kan ett gäng ge samma sak som fotbollslaget eller scouterna gör. Det är inte barnen som gjort fel, det är vi. När ett gäng eller kriminalitet verkar som en bra väg i livet, så har vi misslyckats. Jättemycket.
Vad är kärnan i det problemet då ”oh visa problemlösare” kanske du tänker sarkastiskt? Kärnan är att vi har mycket mer folk som blivit utstötta. Tänk att vara ung och du aldrig sett en positiv rad i media, politiker säger antingen att du är ett problem eller hur den generationens framtid ser helt svart ut. Att aldrig bli lyssnad på och hånad om någon mot förmodan skulle göra det. Om du dessutom har invandrarbakgrund, som ju, enligt media och politiker bara är problem och dyrt. Om du sen också är man, som ju som bekant bara är våldsverkare och obehagliga typer. Och, det är det enda du hört från vuxenvärden.
Du kanske inte hade någon bra förälder och ingen coach som brydde sig, lärarna tycker du är jobbig. Du vet att du aldrig kommer få ett jobb, för det har du hört av alla runt dig, du vet att du är en belastning för samhället, alla har sagt det hela ditt liv.
Precis när det känns som mörkast så kan du få mer pengar än du någonsin haft för att bara lämna ett paket. För oss vanligt folk och framför allt vuxna är det småpengar, och det kan verkar helt obegripligt att man skulle sälja sig för så lite. Men om du vet att du inte har någon framtid, inga möjligheter och det kommer fram en snubbe som ger dig lite hopp om ett spännande liv och en gemenskap så är det kanske inte så konstigt om du dras in i skit.
Det här utstötta har ju funnits jämt, men när jag var ung var det typ 40-åriga knarkare, men det har krupit ner, man kan bli utstött tidigare, och nu vill rubrik-politiker att man ska kunna bli helt utstött redan som 13-åring.
Livet funkar ju så, vi skavs av till den vi blir. Om någon pekar på ett fack de tycker du passar i är det ofta man kryper in där.